Jag bodde hos henne till jag blev 20 år gammal och jag minns hur hon brukade komma in på mitt rum hundra gånger perom dag in i mitt rumen och fråga om jag ville ätaar hungrig.

"till jag blev" - i muntlig svenska skulle man lägga till ett "s" ("tills jag blev"), men jag är osäker på om man skulle göra det i skrift också.

"blev"/"var" - "blev" får mig att tro att du flyttade därifrån som en konsekvens av att du fyllde just 20 (typ att ni hade någon sådan överenskommelse i förväg eller så), medan "var" för mig skulle betyda att du bara konstaterar din ålder när du flyttade ut, utan att det hade något att göra med att du flyttade därifrån.

"in i mitt rum"/"in på mitt rum" - "i" skulle betona att hon rent fysiskt kom in i ditt rum (vilket visserligen förmodligen är sant), men det känns mycket mer naturligt med "på". Jag kan inte förklara riktigt varför, men kanske har det något att göra med "mitt rum" som fysisk plats och "mitt rum" som eget, privat utrymme (och därmed mer abstrakt)? Av någon anledning är det olika för olika rum: vissa funkar bara med "i" (badrum, vardagsrum, kök, hall, sovrum), andra med både "i" och "på" (mitt rum, kontor, arbetsrum). (Kanske finns det några som bara funkar med "på" också.)

På svenska skulle jag förmodligen fråga om någon "är hungrig" snarare än om någon "vill äta", även om det finns vissa fall där jag skulle välja "vill äta". I det här fallet låter det som om din mormor frågade dig innan hon började laga maten, och då känns "är du hungrig?" bättre. Om det handlade om att ni tidigare hade bestämt en ungefärlig tid, och att hon nu ville bestämma en mer exakt tid, så skulle jag kunna tänka mig "vill du äta nu?".

Slutligen sa jag "ja" även om det inte stämde inte.

Mormor kan inte så maånga recept men de som hon vet,kan, dem har hon utvecklat till perfektion.

Att "kunna" ett recept innebär att man minns detaljerna och kan laga maten. Att "veta" ett recept innebär bara att man känner till receptet, men utan att nödvändigtvis kunna detaljerna eller att faktiskt kunna laga maten.

"dem" känns bättre eftersom det är direkt objekt. (Uttalas förstås "dom" i alla fall.) "som" känns överflödigt, och det känns som om det behövs ett ytterligare "dem" efter kommatecknet. Alternativt skulle du kunna skippa kommatecknet och det extra "dem"et: "men dem hon kan har hon utvecklat till perfektion".

Och det fianns alltid några kakor på bordet, och sylt, och så vidare.

Om du fortfarande beskriver hur det brukade vara, alltså i dåtid, borde det vara "fanns".

Jag var etthade en lyckligt barn uppväxt, men självklart påverkade det siffran på vågenmin mormors matlagning min vikt.

"Jag var ett lyckligt barn" är i sig helt ok. Den enda anledningen till att jag ändrade det var att du tidigare skrev att du bodde hos henne tills du var 20 - då skulle du inte längre räknas som barn i vardagligt tal (jag skulle säga upp till tidiga tonåren, typ 15 år, eller i juridisk mening upp till 18).

"det" i "självklart påverkade det" känns som om det syftar på början av samma mening, alltså "jag hade en lycklig uppväxt". Jag ändrade det för att förtydliga kopplingen till din mormors matlagning.

Av någon anledning känns "siffran på vågen" lite klumpigt - det framgår tydligt vad du vill säga, men det känns inte helt naturligt. Jag ersatte det helt enkelt med "min vikt", vilket känns naturligt (om än tråkigt). Om du vill ha något mer målande, skulle du kunna skriva t ex:
"men självklart gjorde min mormors matlagning att jag la på mig några kilo."
"men självkart satte min mormors matlagning sina spår när det gällde min vikt."
"men självklart gjorde min mormors matlagning sig påmind när jag ställde mig på vågen."

Mormor är nästan 90 år gammal nu, men hon lagar fortfarande mat åt alla gästerna fortfarande.

"alla gästerna" (med -na på slutet) funkar i vardagligt tal, men i skrift bör det vara utan -na.

Det luktar avoften påminner mig om min barndomen.

"det luktar av barndomen" får det att låta som om det är själva barndomen som avger en lukt (snarare än att maten gör det). Rent grammatiskt skulle du kunna säga "det luktar barndom", men det låter rätt konstigt. För att beskriva känslan så rekommenderar jag "påminner mig om min barndom" eller "får mig att minnas min barndom" eller "får mig att tänka på min barndom".

"lukt" kan vara både positivt och negativt, medan "doft" vanligtvis är positivt. ("stank" är negativt) Här skulle du alltså mycket väl kunna använda "Lukten påminner ...", men jag ändrade till "Doften" för att visa den positiva koppling.